Is this the end?
Tankar: Är detta slutet? Är detta det jag längtat efter så pass länge? Är vi framme vid mållinjen? Är jag klar?
Verkar så helt klart. Jag skrev det i förra inlägget att jag hade en oro. Finns inte längre. Vad ska jag oroa mig för nu? Att dö? Varför har det blivit ett samtalsämne folk pratar med mig om? Känns som att vem jag än pratar med, tillslut kommer man in på döden. Inte direkt "Heaven or Hell" utan mer: "Hur känns det när någon annan dör?". Under min livstid har jag inte varit med om så många som har avlidit, men nu när man jobbar på ett ställe som för många just är ett ställe där man förväntas dö på, så har fler dött som jag ändå kännt mig relativt nära till avlidit. Inte när jag jobbat men under tiden jag varit borta.
En annan sak är att jag känner att folk verkligen öppnar upp sig när dom talar med mig. Varför? Jag känner mig själv inte tillräckligt gammal för att kunna stötta folk som haft det svårt på ett pedagogiskt och bra sätt, jag gör mitt bästa. Det handlar lite om det "Göra sitt bästa" i hela mitt liv. Skulle det göras en film om mig när jag dör skulle jag vilja att den skulle heta så "Att Göra Sitt Bästa". Jag har under hela mitt liv nog bara gjort mitt bästa. Aldrig varit bäst på något utan bara gjort mitt bästa. Säger man inte så när man är missnöjd med något? "Du fick 1 poäng från 2.0 på högskoleprovet" "Ah men jag gjorde ju mitt bästa". Är jag missnöjd? Skulle jag vilja ändra på saker? Tänker jag hela tiden. Efter en promenad hem eller cykeltur till skolan kommer jag alltid fram till att om jag skulle ändra på något jag är missnöjd med i min barndom/youth så skulle jag inte sitta här nu. Så sitter jag och tänker på är jag missnöjd hur jag har det nu? Ja, vart är min stabila ekonomi? Varför kommer inte återbäringen i maj när den behövs? Varför regnar det? Med detta menar jag att det inte finns något väsentligt jag skulle vilja ändra på. Jag har det bra med numera behörighet till högskola, och världens världens superbästaste flickvän. Vad skulle vara annorlunda om Lisa inte fanns? Bara negativiteter, livsnjutare, wowspelande, deprimerade, zombie. Det sjuka är att jag tänka på det så mycket jag vill för att det kommer aldrig inträffa, det är lite som att drömma om drömvinsten, OTROLIGT liten chans att det inträffar (wudnt b that unnice tho).
Min kropp. Helt otrolig sak, klarar att jobba och få 4-6h varje natt sen skola samma timmar och ändå är jag på topp. Är nog för glad för att bli trött.
Done
Lisa har inte varit här på en vecka och det märks, hade mysigt med bad och vin sist, tog en bara lisa och olle helg och det behövs ibland. Denna helg jobbade jag 20h och var lite mör idag i skolan, Kändes skönt och få reda på de nya rutinerna och träffa och lära känna lite nya. men 4k var det värt helt klart. Fick träffa far också, ny bil och grejer. Skönt att ligga i soffan som kommer bli min sanctuary under sommarn. Dock sov jag mest i den när jag var hemma. Var hos Ella idag och lagade hennes cykel, längesen jag faktiskt bara hängde hos en kompis. Efter jag tagit bort slangen gick vi och köpte en ny slang och lite mat som vi åt innan jag tog mig an hennes bakhjul. 2h senare satt vi i lägenheten och tittade på tv. Denna vecka asså omg vad trevlig den kommer bli, 2 trevlighets kvällar och lite trevligheter i skolan, samtidigt som andra sliter för sina behörigheter glassar jag mest runt och koncentrerar mig på den sociala biten i skolan. Avslutning på fredag med picnic i trädgårn om vädersnubben tillåter det, sen lördag till lisa och fira hennes 21års dag (mycket stort).
Syns där ute
Verkar så helt klart. Jag skrev det i förra inlägget att jag hade en oro. Finns inte längre. Vad ska jag oroa mig för nu? Att dö? Varför har det blivit ett samtalsämne folk pratar med mig om? Känns som att vem jag än pratar med, tillslut kommer man in på döden. Inte direkt "Heaven or Hell" utan mer: "Hur känns det när någon annan dör?". Under min livstid har jag inte varit med om så många som har avlidit, men nu när man jobbar på ett ställe som för många just är ett ställe där man förväntas dö på, så har fler dött som jag ändå kännt mig relativt nära till avlidit. Inte när jag jobbat men under tiden jag varit borta.
En annan sak är att jag känner att folk verkligen öppnar upp sig när dom talar med mig. Varför? Jag känner mig själv inte tillräckligt gammal för att kunna stötta folk som haft det svårt på ett pedagogiskt och bra sätt, jag gör mitt bästa. Det handlar lite om det "Göra sitt bästa" i hela mitt liv. Skulle det göras en film om mig när jag dör skulle jag vilja att den skulle heta så "Att Göra Sitt Bästa". Jag har under hela mitt liv nog bara gjort mitt bästa. Aldrig varit bäst på något utan bara gjort mitt bästa. Säger man inte så när man är missnöjd med något? "Du fick 1 poäng från 2.0 på högskoleprovet" "Ah men jag gjorde ju mitt bästa". Är jag missnöjd? Skulle jag vilja ändra på saker? Tänker jag hela tiden. Efter en promenad hem eller cykeltur till skolan kommer jag alltid fram till att om jag skulle ändra på något jag är missnöjd med i min barndom/youth så skulle jag inte sitta här nu. Så sitter jag och tänker på är jag missnöjd hur jag har det nu? Ja, vart är min stabila ekonomi? Varför kommer inte återbäringen i maj när den behövs? Varför regnar det? Med detta menar jag att det inte finns något väsentligt jag skulle vilja ändra på. Jag har det bra med numera behörighet till högskola, och världens världens superbästaste flickvän. Vad skulle vara annorlunda om Lisa inte fanns? Bara negativiteter, livsnjutare, wowspelande, deprimerade, zombie. Det sjuka är att jag tänka på det så mycket jag vill för att det kommer aldrig inträffa, det är lite som att drömma om drömvinsten, OTROLIGT liten chans att det inträffar (wudnt b that unnice tho).
Min kropp. Helt otrolig sak, klarar att jobba och få 4-6h varje natt sen skola samma timmar och ändå är jag på topp. Är nog för glad för att bli trött.
Done
Lisa har inte varit här på en vecka och det märks, hade mysigt med bad och vin sist, tog en bara lisa och olle helg och det behövs ibland. Denna helg jobbade jag 20h och var lite mör idag i skolan, Kändes skönt och få reda på de nya rutinerna och träffa och lära känna lite nya. men 4k var det värt helt klart. Fick träffa far också, ny bil och grejer. Skönt att ligga i soffan som kommer bli min sanctuary under sommarn. Dock sov jag mest i den när jag var hemma. Var hos Ella idag och lagade hennes cykel, längesen jag faktiskt bara hängde hos en kompis. Efter jag tagit bort slangen gick vi och köpte en ny slang och lite mat som vi åt innan jag tog mig an hennes bakhjul. 2h senare satt vi i lägenheten och tittade på tv. Denna vecka asså omg vad trevlig den kommer bli, 2 trevlighets kvällar och lite trevligheter i skolan, samtidigt som andra sliter för sina behörigheter glassar jag mest runt och koncentrerar mig på den sociala biten i skolan. Avslutning på fredag med picnic i trädgårn om vädersnubben tillåter det, sen lördag till lisa och fira hennes 21års dag (mycket stort).
- Tandläkare 2/6
- Gränna 3-9/6
- Komvux 9/6
- Gränna 10/6-lägenheten är fixad
- Jönköping
- Examen
- Jobb
- Fru
- Barn
- Jobb
- Pension
- Sjukdomar
- Dö
Syns där ute
Olle skriver av sig.
Tankar: Vaknade upp idag och kände att något var fel. Låg en stund och tänkte "Vad är jag orolig för?". Folk säger att jag är en optimist. Enligt mig själv är jag en optimist utåt och en pessimist inåt. Jag går runt och tänker på hur skönt det ska bli att slippa Valla och Linköping, samtidigt är det något som oroar mig över att mitt liv kommer att få en sådan stor vändning att jag kanske inte klarar av det? Det enda jag vill just nu är att få ett papper på att jag är klar på Valla så jag kan gå vidare med tankarna och börja oroa mig över något annat. Jag tror att jag har ärvt egenskapen att vara orolig i onödan. Jag vet ju innerst inne egentligen att jag kommer stå där den 28e maj och vara gladast i världen. Men ändå det är nog ovissheten som gör att jag känner denna oro. Det känns lite som oddset fast med låga odds, alla 4 matcher måste vara rätt för att få utdelning. Men det kommer gå bra intalar jag mig själv ständigt för att dämpa ångesten men alla vet ju att den smyger sig på en när man ska sova eller åker bil eller cyklar. Jag känner att den här helgen är en välbehövlig vila för både själ och kropp. Har hållt igång för mycket på sista tiden. Ska bli skönt att slippa vakna upp varje dag rulla vänster och se att det är tomt, och att på varje söndag känna ängslan över att behöva ta sig till en knutpunkt för att lämna något 20 mil bort ifrån en själv. Skriver något eftersom det är så mycket mer än bara en person, ett ansikte, en kropp. Det är något som många aldrig får uppleva i livet, känslan av att detta är den förutbestämda vägen att följa och att den vägen aldrig kommer att ta slut. Känslan att ständigt få vara den folk är avundsjuka på vid diverse samlingar. Alla pratar om problem men jag har inga så känner mig samtidigt utanför som trygg. Jag ligger och tänker på saker jag kunder gjort annorlunda men känner på samma gång att varför leva i det förgångna? Jag har det bäst där jag är nu, stadig grupp att umgås med, stabil livsstil etc. Jag är ständigt omgiven av bra folk, är det så att jag är bra på sånt? Är det min talang, att vara social? En fråga jag ställer mig ibland, Har jag bra självinsikt? Skulle kännas dumt att besvara en sån fråga själv, men jag tror faktiskt att jag i alla fall inser mina begränsningar. Varför bli Astronaut när man kan bli Sjuksköterska? Jag vet samtidigt att bara man vill så går det att komma dit man vill i livet. Kolla på Octomom hon ville bli känd, skaffade 14 barn och blev känd. Dock har det kostat henne för mycket och blir på så sätt trött och ångerfull. Jag, Jag vill bli sjuksköterska, det kommer kosta ett 30 årigt lån men det känns som att det kan vara värt och jag tror inte jag kommer ångra det. Läste igenom lite anteckningar från TVÄRS och tänkte "Men jag hade i alla fall kul". Mitt liv fram till om två veckor har handlat om att i alla fall ha kul. Nu börjar mitt seriösa liv, mitt kall, min karriär. Fru, barn, fast anställning, villa, Herrgårdsvagn. Det tog bara lite längre tid för mig än gymnasie åldrarna. Jag känner folk som fortfarande skolkar från gymnasiet så att säga, ge dom tid säger jag, alla kommer till punkten i livet då man känner att det är dags. Min var för 1 år sen. Min postgymnasiala tid har varit oviss och kommer fortsätta så tills jag står på HHJ och blir uppropad. Nu är det bara att hoppas på att jag kommer ha en underbar sommar med flytt, jobb och inredning. Jag önskar att det var nu bara.
Jag mår bra.
Jag mår bra.
