La Blogg

Tankar: Vaknade upp idag och kände att något var fel. Låg en stund och tänkte "Vad är jag orolig för?". Folk säger att jag är en optimist. Enligt mig själv är jag en optimist utåt och en pessimist inåt. Jag går runt och tänker på hur skönt det ska bli att slippa Valla och Linköping, samtidigt är det något som oroar mig över att mitt liv kommer att få en sådan stor vändning att jag kanske inte klarar av det? Det enda jag vill just nu är att få ett papper på att jag är klar på Valla så jag kan gå vidare med tankarna och börja oroa mig över något annat. Jag tror att jag har ärvt egenskapen att vara orolig i onödan. Jag vet ju innerst inne egentligen att jag kommer stå där den 28e maj och vara gladast i världen. Men ändå det är nog ovissheten som gör att jag känner denna oro. Det känns lite som oddset fast med låga odds, alla 4 matcher måste vara rätt för att få utdelning. Men det kommer gå bra intalar jag mig själv ständigt för att dämpa ångesten men alla vet ju att den smyger sig på en när man ska sova eller åker bil eller cyklar. Jag känner att den här helgen är en välbehövlig vila för både själ och kropp. Har hållt igång för mycket på sista tiden. Ska bli skönt att slippa vakna upp varje dag rulla vänster och se att det är tomt, och att på varje söndag känna ängslan över att behöva ta sig till en knutpunkt för att lämna något 20 mil bort ifrån en själv. Skriver något eftersom det är så mycket mer än bara en person, ett ansikte, en kropp. Det är något som många aldrig får uppleva i livet, känslan av att detta är den förutbestämda vägen att följa och att den vägen aldrig kommer att ta slut. Känslan att ständigt få vara den folk är avundsjuka på vid diverse samlingar. Alla pratar om problem men jag har inga så känner mig samtidigt utanför som trygg. Jag ligger och tänker på saker jag kunder gjort annorlunda men känner på samma gång att varför leva i det förgångna? Jag har det bäst där jag är nu, stadig grupp att umgås med, stabil livsstil etc. Jag är ständigt omgiven av bra folk, är det så att jag är bra på sånt? Är det min talang, att vara social? En fråga jag ställer mig ibland, Har jag bra självinsikt? Skulle kännas dumt att besvara en sån fråga själv, men jag tror faktiskt att jag i alla fall inser mina begränsningar. Varför bli Astronaut när man kan bli Sjuksköterska? Jag vet samtidigt att bara man vill så går det att komma dit man vill i livet. Kolla på Octomom hon ville bli känd, skaffade 14 barn och blev känd. Dock har det kostat henne för mycket och blir på så sätt trött och ångerfull. Jag, Jag vill bli sjuksköterska, det kommer kosta ett 30 årigt lån men det känns som att det kan vara värt och jag tror inte jag kommer ångra det. Läste igenom lite anteckningar från TVÄRS och tänkte "Men jag hade i alla fall kul". Mitt liv fram till om två veckor har handlat om att i alla fall ha kul. Nu börjar mitt seriösa liv, mitt kall, min karriär. Fru, barn, fast anställning, villa, Herrgårdsvagn. Det tog bara lite längre tid för mig än gymnasie åldrarna. Jag känner folk som fortfarande skolkar från gymnasiet så att säga, ge dom tid säger jag, alla kommer till punkten i livet då man känner att det är dags. Min var för 1 år sen. Min postgymnasiala tid har varit oviss och kommer fortsätta så tills jag står på HHJ och blir uppropad. Nu är det bara att hoppas på att jag kommer ha en underbar sommar med flytt, jobb och inredning. Jag önskar att det var nu bara.

Jag mår bra.