Well, it would've been, could've been worse than you would ever know
Grannen har dammsugit med sin lövblås ungefär 1 och en halv timme nu, Skönt.
Jag har alltid satt godkänd som mål, med nästan allt jag har gjort. Nu när det krävs alla rätt för godkänd blev mitt tänk annorlunda, har aldrig varit så "thorough". Får väl se hur den går. Varför inte? Tänker jag. Man hör folk som bestämmer sig för att inte klara den, orkar dom inte plugga? Söker dom bekräftelse? Vill dom inte göra bort sig?
Mycket har gått igenom mitt tunnhåriga huvud på sistone, för ett år sen så tragglade jag matte B, svenska B och allt det där, nu sitter jag med 30hp avklarade av 30 möjliga och tänker att jag kunde gjort så mycket annorlunda under mina tonår. Men varför ska jag ångra något sånt? Jag mår ju bra nu och visst jag kunde varit färdig sjuksköterska nu, men då hade jag missat lumpen, arbetsförmedligen, england, Lisa, Valla, Gränna äldreboende, min nyfunna vänner här i jönköping. Jag ångrar nog inget. Små grejer kanske.
Jag har haft en seg början på året med läkarbesök och väntan. Denna ständiga väntan! På torsdag slutar en väntan, men man vet ju att efter det så kommer jag, eller ska jag säga vi nu?, vänta på något nytt som ska hända. Tentor, kurser, årstider.
Kan man vara stressad fast man inte är det? Kan man ha ångest när man mår bra? ibland är corpus lite konstig.
Vill man få folk att läsa denna? Eller vill man bara skriva för själva skrivandets skull? tror det är sistnämnda. Jag tror inte jag är en sån bekräftelsesökare som vissa folk är och glatt publicerar vad som helst om deras privatliv på Febban där alla som vill kan söka och kolla. I Febb världen går det ut på att ha så många vänner som möjligt som kan läsa om att man glömde spola toan när man var där, eller hur duktig man är när man köper nyttig mat och motionerar. Är det värt?
Måste sluta skriva så mycket.
Olle
Jag har alltid satt godkänd som mål, med nästan allt jag har gjort. Nu när det krävs alla rätt för godkänd blev mitt tänk annorlunda, har aldrig varit så "thorough". Får väl se hur den går. Varför inte? Tänker jag. Man hör folk som bestämmer sig för att inte klara den, orkar dom inte plugga? Söker dom bekräftelse? Vill dom inte göra bort sig?
Mycket har gått igenom mitt tunnhåriga huvud på sistone, för ett år sen så tragglade jag matte B, svenska B och allt det där, nu sitter jag med 30hp avklarade av 30 möjliga och tänker att jag kunde gjort så mycket annorlunda under mina tonår. Men varför ska jag ångra något sånt? Jag mår ju bra nu och visst jag kunde varit färdig sjuksköterska nu, men då hade jag missat lumpen, arbetsförmedligen, england, Lisa, Valla, Gränna äldreboende, min nyfunna vänner här i jönköping. Jag ångrar nog inget. Små grejer kanske.
Jag har haft en seg början på året med läkarbesök och väntan. Denna ständiga väntan! På torsdag slutar en väntan, men man vet ju att efter det så kommer jag, eller ska jag säga vi nu?, vänta på något nytt som ska hända. Tentor, kurser, årstider.
Kan man vara stressad fast man inte är det? Kan man ha ångest när man mår bra? ibland är corpus lite konstig.
Vill man få folk att läsa denna? Eller vill man bara skriva för själva skrivandets skull? tror det är sistnämnda. Jag tror inte jag är en sån bekräftelsesökare som vissa folk är och glatt publicerar vad som helst om deras privatliv på Febban där alla som vill kan söka och kolla. I Febb världen går det ut på att ha så många vänner som möjligt som kan läsa om att man glömde spola toan när man var där, eller hur duktig man är när man köper nyttig mat och motionerar. Är det värt?
Måste sluta skriva så mycket.
Olle
