La Blogg

Grannen har dammsugit med sin lövblås ungefär 1 och en halv timme nu, Skönt.
Jag har alltid satt godkänd som mål, med nästan allt jag har gjort. Nu när det krävs alla rätt för godkänd blev mitt tänk annorlunda, har aldrig varit så "thorough". Får väl se hur den går. Varför inte? Tänker jag. Man hör folk som bestämmer sig för att inte klara den, orkar dom inte plugga? Söker dom bekräftelse? Vill dom inte göra bort sig?

Mycket har gått igenom mitt tunnhåriga huvud på sistone, för ett år sen så tragglade jag matte B, svenska B och allt det där, nu sitter jag med 30hp avklarade av 30 möjliga och tänker att jag kunde gjort så mycket annorlunda under mina tonår. Men varför ska jag ångra något sånt? Jag mår ju bra nu och visst jag kunde varit färdig sjuksköterska nu, men då hade jag missat lumpen, arbetsförmedligen, england, Lisa, Valla, Gränna äldreboende, min nyfunna vänner här i jönköping. Jag ångrar nog inget. Små grejer kanske.
Jag har haft en seg början på året med läkarbesök och väntan. Denna ständiga väntan! På torsdag slutar en väntan, men man vet ju att efter det så kommer jag, eller ska jag säga vi nu?, vänta på något nytt som ska hända. Tentor, kurser, årstider.

Kan man vara stressad fast man inte är det? Kan man ha ångest när man mår bra? ibland är corpus lite konstig.

Vill man få folk att läsa denna? Eller vill man bara skriva för själva skrivandets skull? tror det är sistnämnda. Jag tror inte jag är en sån bekräftelsesökare som vissa folk är och glatt publicerar vad som helst om deras privatliv på Febban där alla som vill kan söka och kolla. I Febb världen går det ut på att ha så många vänner som möjligt som kan läsa om att man glömde spola toan när man var där, eller hur duktig man är när man köper nyttig mat och motionerar. Är det värt?

Måste sluta skriva så mycket.

Olle

När man står där helt plötsligt och vet att man aldrig mer i hela ens liv kommer att träffa personen händer det så konstiga saker med folk. En del vet inte hur de ska hantera situationen och pratar bort den en del börjar gråta en del står tyst och bara tittar. Känslan av att det är sista gången man rör vid någon man är van vid att röra är en sån känsla som man inte kan förbreda sig för eftersom det är olika varje gång. Ska man vara rädd för att tappa fattningen? Eller ska man tillåta sig själv att för stunden vara precis som man känner? Att se en person som man har levt större delen av sitt liv med ligga där, precis som man minns den fast det saknas något. Är det de där 21 grammen som folk pratar om?

Jag stod där och hoppades bara att hon skulle vakna och fyllas med det liv hon alltid har haft. Jag ville att hon skulle öppna sina ögon och titta på mig en sista gång. Gången innan kändes enkelriktad och oviss. Hade hon vetskap om att jag var där ? Var hon lika sjuk eller blev hon frisk de sista timmarna i livet? Man kan inte förbreda sig på sånt här. Sånt här händer bara pang boom och sen står man där utan att veta hur man kommer reagera när man går in i rummet. Ska man dölja sina känslor för att visa styrka och gråta i smyg? Ska man synliggöra att man är deprimerad för att visa vördnad mot henne? Så mycket frågor som man fylls med innan man går in i rummet men samtidigt kan man inte förbreda sig på hur man kommer vara där inne. Jag minns inte ens hur jag var. Jag minns bara att jag tror att alla förstod och att jag inte var ensam med de här frågorna. Att se nån som inte är märkbart ledsen i sånna här tillfällen är konstigt. Men man förstår samtidigt att deras sätt att se på sorg är kanske inte att visa det genom tårar. Kanske vissa är oförmögna att just ta till gråten.

Man känner hur ledsen man är själv när man står där och det är i efterhand man känner hur hemskt det måste vara för mamma och moster att på 2 år gå från att ha allt till att förlora hälften. Jag önskar att man kunde sätta sig in i hur de tänker för att lättare kunna trösta men det går inte. Sorgen kommer inte heller direkt utan den kommer när man förknippar något med söta lilla mormor som aldrig satt still. Skulle man gjort mera? Skulle man åkt dit oftare? Skulle man gjort något annorlunda? Sånna tankar tänkte jag att jag skulle få men de kom inte betyder det att jag är nöjd?

Jag önskar mest av allt att mormor och morfar är nån stans just nu och bara sitter brevid varandra och håller varandra tätt intill. Jag vet i alla fall att båda har det bättre än de hade det sista timmarna och det gör mig glad.

Mormor, Du har alltid funnits där och jag kommer aldrig att glömma allt du gjort för mig. Söta mormor, du finns kvar i oss som är kvar och det är bara glada minnen som finns kvar. Jag saknar dig jätte mycket och hoppas att du har det bra. Hälsa morfar.

Requiescat in pace

Äntligen!
Behörighet, check
Lägenhet, check
Sommar, check
Återbäring, check
Allt faller på plats och jag hittar inget att vara orolig för längre, nu är det bara att försöka ta sig in på ssk linjen på hhj vilket inte ligger på mig att jag ska göra något utan på vhs. När mina betyg kom upp på studera så blev jag så sjukt glad att jag fortfarande idag går runt och tänker på att dom finns där. Ibland loggar jag in för att kolla lite på dom. Den bästa flickvännen i världen har varit hemma ett tag och kommer imorn, är lite ambivalent över ifall det är skönt eller inte. Det är trist att vi inte är ihop 24/7 fast samtidigt är det lite små skönt att vara ifrån varandra ibland. Då saknar man varandra och inser hur mycket man älskar henne. När hon kommer tillbaka så älskar man varandra lite mer än dagen hon åkte. Det är när man jobbar man inser hur skönt det vore att vara ledig. När man inte har jobb vill man inget hellre. Jag känner mig respekterad på min arbetsplats och många är tacksamma över att jag väljer just deras avdelning. Inne på mitt 8 dagars pass som jag valt själv, men man måste ju få klaga lite. Man inser nog inte hur mycket man egentligen missar av sommaren förns den är över. Mina dagar flyter ihop och när gummorna frågar vilken dag det är så blir jag själv tveksam. Smittar demens? Blir man som man umgås? Kommer på mig själv med att använda uttryck härifrån och så. Tror min melodi ändras ibland också. Håller på att invigas till det småländska livet. Flyttar in i min 59kvm stora 2rok lägenhet på 8:e våningen med sjö och solnedgångsutsikt. Känner att jag hetsar upp mig över hur lägenheten kommer vara att när vi kommer dit igen och inser att mina optimistiska (mitt mellannamn) beskrivningar kanske är lite sämre. Dock så skiter jag i det, vi flyttar in bor ett tag tills vi orkar flytta igen. Jag och avstånd till skolan är väl sådär, men känns lite som jag kommer förändras en hel del under min tid där. Om jag kommer in dvs. Tar det lite för givet egentligen, det är ju långt ifrån säkert att jag kommer in. Men jag hoppas verkligen på det här eftersom att jag kommer förändras så pass mycket tror jag. Jag ska bli pluggis. Det här året har varit sjukt slappt. Har i princip lyckats att pricka alla prov och inte så dåliga resultat när jag väl träffa. Fick skriva ett omprov på ett matteprov som jag var 2p ifrån att klara. Skrev om det fick 0.5 över men det räckte. Nu kommer det bli meratt jag kommer ligga på medel eller precis på gränsen. Det är lite så jag funkar antingen näst bäst eller bland de sämsta. Nemen ni kommer att få se en annan Olle om ett par månader. En Olle som diskar, en Olle som tvättar, en Olle som studerar en fredag, en Olle som går upp hyfsat och inte spelar dator tills fåglarna börjar kvittra. Hopefully, that is. Just nu känns det så iaf. What LS? Just det, fest den 16e juli samma som förra året. Härligt om det kommer lite nytt folk. Hoppas det blir fint väder. Fyller år om 10 dagar också. 23. Vad gör man då? Harrys och trängs med mammas och pappas kompisar? Får börja inse att det inte blir bättre med åren utan snart bara sämre. Hatar att tänka på att det är jag som ska sitta på ett sånt där hem och inte kunna göra det man gjort i 80år. Dör hellre innan jag blir så handikappad. Vad svarar man på frågan Varför är det så här? Ska man skoja bort det? Ska man vara allvarlig och kramas? Hoppas jag får svaret på den frågan berättad för mig under de kommande åren.
Allt känns bra och jag är glad! Allt är vackert just nu! Ljus framtid väntar! Har inte känt mig ensam på 2 år snart! Galet. Puss!

Tankar: Är detta slutet? Är detta det jag längtat efter så pass länge? Är vi framme vid mållinjen? Är jag klar?
Verkar så helt klart. Jag skrev det i förra inlägget att jag hade en oro. Finns inte längre. Vad ska jag oroa mig för nu? Att dö? Varför har det blivit ett samtalsämne folk pratar med mig om? Känns som att vem jag än pratar med, tillslut kommer man in på döden. Inte direkt "Heaven or Hell" utan mer: "Hur känns det när någon annan dör?". Under min livstid har jag inte varit med om så många som har avlidit, men nu när man jobbar på ett ställe som för många just är ett ställe där man förväntas dö på, så har fler dött som jag ändå kännt mig relativt nära till avlidit. Inte när jag jobbat men under tiden jag varit borta.
En annan sak är att jag känner att folk verkligen öppnar upp sig när dom talar med mig. Varför? Jag känner mig själv inte tillräckligt gammal för att kunna stötta folk som haft det svårt på ett pedagogiskt och bra sätt, jag gör mitt bästa. Det handlar lite om det "Göra sitt bästa" i hela mitt liv. Skulle det göras en film om mig när jag dör skulle jag vilja att den skulle heta så "Att Göra Sitt Bästa". Jag har under hela mitt liv nog bara gjort mitt bästa. Aldrig varit bäst på något utan bara gjort mitt bästa. Säger man inte så när man är missnöjd med något? "Du fick 1 poäng från 2.0 på högskoleprovet" "Ah men jag gjorde ju mitt bästa". Är jag missnöjd? Skulle jag vilja ändra på saker? Tänker jag hela tiden. Efter en promenad hem eller cykeltur till skolan kommer jag alltid fram till att om jag skulle ändra på något jag är missnöjd med i min barndom/youth så skulle jag inte sitta här nu. Så sitter jag och tänker på är jag missnöjd hur jag har det nu? Ja, vart är min stabila ekonomi? Varför kommer inte återbäringen i maj när den behövs? Varför regnar det? Med detta menar jag att det inte finns något väsentligt jag skulle vilja ändra på. Jag har det bra med numera behörighet till högskola, och världens världens superbästaste flickvän. Vad skulle vara annorlunda om Lisa inte fanns? Bara negativiteter, livsnjutare, wowspelande, deprimerade, zombie. Det sjuka är att jag tänka på det så mycket jag vill för att det kommer aldrig inträffa, det är lite som att drömma om drömvinsten, OTROLIGT liten chans att det inträffar (wudnt b that unnice tho).
Min kropp. Helt otrolig sak, klarar att jobba och få 4-6h varje natt sen skola samma timmar och ändå är jag på topp. Är nog för glad för att bli trött.

Done

Lisa har inte varit här på en vecka och det märks, hade mysigt med bad och vin sist, tog en bara lisa och olle helg och det behövs ibland. Denna helg jobbade jag 20h och var lite mör idag i skolan, Kändes skönt och få reda på de nya rutinerna och träffa och lära känna lite nya. men 4k var det värt helt klart. Fick träffa far också, ny bil och grejer. Skönt att ligga i soffan som kommer bli min sanctuary under sommarn. Dock sov jag mest i den när jag var hemma. Var hos Ella idag och lagade hennes cykel, längesen jag faktiskt bara hängde hos en kompis. Efter jag tagit bort slangen gick vi och köpte en ny slang och lite mat som vi åt innan jag tog mig an hennes bakhjul. 2h senare satt vi i lägenheten och tittade på tv. Denna vecka asså omg vad trevlig den kommer bli, 2 trevlighets kvällar och lite trevligheter i skolan, samtidigt som andra sliter för sina behörigheter glassar jag mest runt och koncentrerar mig på den sociala biten i skolan. Avslutning på fredag med picnic i trädgårn om vädersnubben tillåter det, sen lördag till lisa och fira hennes 21års dag (mycket stort).

• Tandläkare 2/6
• Gränna 3-9/6
• Komvux 9/6
• Gränna 10/6-lägenheten är fixad
• Jönköping
• Examen
• Jobb
• Fru
• Barn
• Jobb
• Pension
• Sjukdomar
• Dö

Låter fint
Syns där ute

Tankar: Vaknade upp idag och kände att något var fel. Låg en stund och tänkte "Vad är jag orolig för?". Folk säger att jag är en optimist. Enligt mig själv är jag en optimist utåt och en pessimist inåt. Jag går runt och tänker på hur skönt det ska bli att slippa Valla och Linköping, samtidigt är det något som oroar mig över att mitt liv kommer att få en sådan stor vändning att jag kanske inte klarar av det? Det enda jag vill just nu är att få ett papper på att jag är klar på Valla så jag kan gå vidare med tankarna och börja oroa mig över något annat. Jag tror att jag har ärvt egenskapen att vara orolig i onödan. Jag vet ju innerst inne egentligen att jag kommer stå där den 28e maj och vara gladast i världen. Men ändå det är nog ovissheten som gör att jag känner denna oro. Det känns lite som oddset fast med låga odds, alla 4 matcher måste vara rätt för att få utdelning. Men det kommer gå bra intalar jag mig själv ständigt för att dämpa ångesten men alla vet ju att den smyger sig på en när man ska sova eller åker bil eller cyklar. Jag känner att den här helgen är en välbehövlig vila för både själ och kropp. Har hållt igång för mycket på sista tiden. Ska bli skönt att slippa vakna upp varje dag rulla vänster och se att det är tomt, och att på varje söndag känna ängslan över att behöva ta sig till en knutpunkt för att lämna något 20 mil bort ifrån en själv. Skriver något eftersom det är så mycket mer än bara en person, ett ansikte, en kropp. Det är något som många aldrig får uppleva i livet, känslan av att detta är den förutbestämda vägen att följa och att den vägen aldrig kommer att ta slut. Känslan att ständigt få vara den folk är avundsjuka på vid diverse samlingar. Alla pratar om problem men jag har inga så känner mig samtidigt utanför som trygg. Jag ligger och tänker på saker jag kunder gjort annorlunda men känner på samma gång att varför leva i det förgångna? Jag har det bäst där jag är nu, stadig grupp att umgås med, stabil livsstil etc. Jag är ständigt omgiven av bra folk, är det så att jag är bra på sånt? Är det min talang, att vara social? En fråga jag ställer mig ibland, Har jag bra självinsikt? Skulle kännas dumt att besvara en sån fråga själv, men jag tror faktiskt att jag i alla fall inser mina begränsningar. Varför bli Astronaut när man kan bli Sjuksköterska? Jag vet samtidigt att bara man vill så går det att komma dit man vill i livet. Kolla på Octomom hon ville bli känd, skaffade 14 barn och blev känd. Dock har det kostat henne för mycket och blir på så sätt trött och ångerfull. Jag, Jag vill bli sjuksköterska, det kommer kosta ett 30 årigt lån men det känns som att det kan vara värt och jag tror inte jag kommer ångra det. Läste igenom lite anteckningar från TVÄRS och tänkte "Men jag hade i alla fall kul". Mitt liv fram till om två veckor har handlat om att i alla fall ha kul. Nu börjar mitt seriösa liv, mitt kall, min karriär. Fru, barn, fast anställning, villa, Herrgårdsvagn. Det tog bara lite längre tid för mig än gymnasie åldrarna. Jag känner folk som fortfarande skolkar från gymnasiet så att säga, ge dom tid säger jag, alla kommer till punkten i livet då man känner att det är dags. Min var för 1 år sen. Min postgymnasiala tid har varit oviss och kommer fortsätta så tills jag står på HHJ och blir uppropad. Nu är det bara att hoppas på att jag kommer ha en underbar sommar med flytt, jobb och inredning. Jag önskar att det var nu bara.

Jag mår bra.

Jag och Lisa har ett gemensamt problem. Vi är aldrig sura så vi kan inte citera arga låtar. Verkligen ett världsfred problem.

Folk pratar om att nå toppar i deras liv. Det känns som trots min nuvarande situation (bor hemma, läser upp betyg, snusar) så är jag väldigt nära en peak.




Jag skriver när jag är kär.
/La <3 La's Flickvän

Lolliz

Tv3 visar prov på deras kreativitet och uppfinnings rikedom:

18:00	Navy CIS
19:00	2 12 män
19:30	2 12 män
20:00	Navy CIS
21:00	NCIS Los Angeles
22:00	Hell's kitchen
23:00	Navy CIS

Visar tittarsiffrorna verkligen så mycket för NCIS så dom måste sända 4h av NCIS idag?

Herregud

Vi träffades liksom på chans
på nåt sätt ramla vi in i varann
och tänk att något jag alltid trott
skulle vara så svårt va så lätt

vi träffades liksom på chans
två katter i skydd ifrån regnet nånstans
och aldrig har kärlek drabbat mig så
och jag vet
jag är hopplöst svår ibland

men aldrig aldrig att jag
tänker låta något ont
hända dig jag håller dig hårt
tätt intill mig genom regn och blåst
och alltid alltid att jag
kommer vaka över dig
genom mörkret jag leder dig
jag finns i varje steg du tar
så du behöver aldrig mer vara rädd

ingen ser och ingen vet
hur du lyser och hur du fångar
upp min skugga när jag är svag
och hur jag älskar att vakna
upp bland dina blonda lockar

och aldrig aldrig att jag
tänker låta något ont
hända dig jag håller dig hårt
tätt intill mig genom regn och blåst
och alltid alltid att jag
kommer vaka över dig
genom mörkret jag leder dig
jag finns i varje steg du tar
så du behöver aldrig mer vara rädd



417 dagar <3
lsk

Den här helgen var väldigt skön. Efter lovet så äre ju alltid så att man bara vill vara mer ledig om man inte är hora och längtar tillbaka. Nu sitter jag och har gjort en termos kaffe och äter av min pälskis muffins och slö lyssnar på Kents nya. På torsdagen sitter man o tänker på allt man ska göra i helgen. På lördagen tänker på man allt man ska göra på kvällen. På söndagen ångrar man att man inte gjorde något av de saker man ville göra. Så äre varje helg. Azz ja måste säga som i Leathal weapon; I'm too old for this shit. Helt galet att mitt utsug har minskat så pass kraftigt. Vet inte vad som ska kunna få mig att få tbx mitt utsug? Hjälp!

Om jag hade varit på lunarstorm nu hade jag fått ett mail där de stod. "Vart har du tagit vägen? Vi saknar dig *snyfta*" Men det här är är inte Lunar. Om jag ska va ärlig har jag inte haft så mycket att säga. Jag vet inte om det är lite ute med att blogga nu när alla ser på "fäjan" vad man gör. Fast jag kan väl inte säga att mina statusuppdateringar där heller är så frekventa. Jag har nog inte riktigt fattat vad det ger att folk vet allt jag gör hela tiden. Eller så känner jag väl att jag inte är en så Spännande person, eller populär heller för den delen. Jag kan tycka att det är lite konstigt när det står: "Anna Andersson: Dricker vatten" sen efter 2min "Anna Andersson: Måste Kissa" sen efter yttligare 2min "Anna Andersson: Tillbaka men glömde spola". Har det någon som helst relevans eller nytta till att skriva det? Det tar nog mest upp bandbredd. Lisas Mormor och föräldrar och jag diskuterade det vid fikat i torsdags. Bidrar Twitter, Facebook, Mobiltelefon, Iphone, Bloggar till att folk blir mer beroende av att ständigt kunna bli nådd? För 10 år minns jag att jag ringde hem till Lunkan frågade om han var hemma eller om var han var, Var han då i ekholmen med rickard och handlade snask, Fine då drar jag antingen dit själv eller så väntar jag lite och försöker senare. Tror att det bidrar oxå till att folk mer och mer måste ha någon att kommunicera med dygnet runt: Har man inget batteri på mobilen är man = Socialt medvetslös och man känner att man missar en livslängd med händelser. Kanske en konstig ursäkt till att jag inte skrivit så mycket här men den får duga.

En annan faktor som bidragit till att jag inte skrivit så mycket kan vara att jag
1 har flickvän som jag vill ägna så mycket tid som möjligt med.
2 går i skolan ca 8-16 varje dag.
3 att jag helt enkelt inte vill skriva "Hej Idag åt jag korv med mos det var gott sen åkte jag buss"

Det är lite som att gå på krogen. Det blir inget kul om man gör det onsdag torsdag fredag lördag varje vecka av de 52 som året innehåller. Istället kan man hålla sig tills man är ett stort kompisgäng som har laddat i flera veckor för att gå ut och fucka ur.

Det jag gjort sen sista inlägget är för mycket för att skriva men jag drar lite snabbt the greatest hits: Har haft ett hyfsat stort litteraturarbete som jag redovisa och fick bra kritik på. Skrev matteprov som även det gick bra. Skrev Högskoleprov. Började lovet med att inte gör piss. Älskling kirra rosa kortet och vi firade på Bishops Arms. Åkte till stockholm och festa i ett par dagar sen mös vi med grisvaccin i oss på Lisas Land, Grilla korv elda fackla fika åt fika. Sen reste jag hem igår och gick i skolan idag. Weii.

Nu har jag massor och göra säkert. Jag är sån att jag har så mycket att jag förtränger allt och tänker att eftersom jag är så trött idag så lär jag mig ändå ingeting så jag gör de nog imorgon istället när jag är pigg och laddad. Men alla vet ju att imorgon äre nån ny hemoröjd som irreterar och då tvingas jag lägga det förra på is för att satsa på det nya men samtidigt växer isberget och snart blir jag som titanic och kör in i det och sjunker.
Men jag ska försöka förhindra en sån katastrof och göra lite idag lite imorn: Pö om Pö som det heter *fniss*


Nu ska jag ägna lite tid åt att planera hur jag ska ligga ner i sängen och planera mat för kvällen och ev aktivitet. Imorn slutar jag 12 Puss

Idag på lektionen så drömde jag mig bort en aning när det va trist. Satt och tänkte lite på ifall det faktiskt var så att jag var huvudperson i världen och folk visste om det men spelade med i spelet. Några enstaka gånger i mitt liv har jag faktiskt upplevt det som om jag vore en huvudperson.
T. ex när man står i trafiken. Alla sitter lugnt och stilla som robotar i en bilkö utan dess like och när någon gör bort sig och jag går igenom taket på bilen så sitter alla och tittar rakt fram.
Å andra sidan så skulle det vara sjukt i fall så var fallet eftersom jag borde imo vara lite mer populär än vad jag har varit under min livs tid.
Jag minns när jag var liten och tänkte, Tänk om man skulle sätta upp en kamera i någon annans hus och se hur deras familj funkar på daglig basis.
Ibland känner jag att jag har haft lite tur med indelningar osv. T.ex Mina skolklasser fram till gymnasiet har passat mig perfekt och jag kan inte se hur jag skulle kunnat passa in i någon av de andra klasserna. Sen Lumpen, samma där kom i den relativt slappa plutonen med härlig gemenskap och fick göra det jag ville mest av allt vara förare. Senare brighton där jag tajmade in terminen med ca 15 personer istället för närmare 40. Däribland hittade jag en flickvän som jag numera planerar framtid med. Fick känna mig lite halvt populär ett tag oxå. Jobbet i sommras samma där bra avdelning mycket trevligt folk. Sen nu när jag kom till valla har jag väl inte kännt att jag passar in bäst av alla men jag kan ändå prata med i princip alla och behöver inte sitta själv vid maten.
När man är inne på dom här banorna tänker man på allt pinsamt som alla skulle veta om en om detta var sant, Alla skulle veta om man ljög eller inte. Isf så gör ju "skådespelarna" ett väldigt bra jobb som kan hålla sig så pass. Jag kan väl inte direkt säga att jag upplever en Truman Show. Men det har varit ett par gånger som det har känts "uppgjort" eller vad man ska säga.
Ibland känns det som det går i perioder oxå. Ena perioden: Tur. Andra perioden: Otur. Tror att jag har haft min tur period nu ett tag och det börjar gå mer och mer åt otur. Kanske bara en känsla.
Nu behöver jag nog inte skriva på en vecka igen.

Btw, Sitta själv vid maten är nog bland det värsta man kan göra. Jag avskyr det som jag antar att många andra gör. Sen ser man folk som sitter ensamma och så tänker man, vill dom sitta ensamma eller gör dom det för dom inte vågar sätta sig någon annan stans? Störs dom om jag sätter mig brevid dom?

Weird inlägg det blev men kvoten av detta är väl att det känns som man börjar bli lite vuxen nu. Läser i skolan, Kilar stadigt, tar ansvar, kör bil etc.

Va ute i lördags. Mysigt och berusat var väl de två huvud orden. Dog på söndagen och har varit cp trött hela veckan. Drar till stockholm på fredag. Kräftor stod nog på schemat och kanske lite utgång. Den som lever får se. Ska göra något åt min kassa mage. Hör av er puss.

<3 Lisa

Händelserika veckor. Semester, pappaledighet, mamma 50 år x2, Lisas skolstart, Olles skolstart.
Började härom dagen på Valla Folkhögskola (linköping). Verkar vara helt okej skola hyffsat trevligt folk. Tar väl sin lilla tid att lära känna alla och kanske våga prata lite mer men as for now äre ba chill. Ska ta upp spanskan igen. Både taktiskt och relativt kul. Ska byta bort Engelska B mot C och valde till Matte B som jag lyckades knipa IG på. Yada Yada. Har varit ute och sprungit i spåret idag med Lisa vi tog bingo spåret (1.5km) 2 gånger. Fett slut nu. Ska tillaga en penne bolognese efter jag skrivit klart. Om ni vill följa mitt liv med lite oftare uppdateringar är lisas blogg en utmärkt källa.

Torsdag = Fetinglön = Inhandla saker: Ny Mobil inkl abonnemang, Nya sneakers, En tröja, Shopping buffé. Ska även ut i helgen.

Tack om ni läser