När saker händer.
När man står där helt plötsligt och vet att man aldrig mer i hela ens liv kommer att träffa personen händer det så konstiga saker med folk. En del vet inte hur de ska hantera situationen och pratar bort den en del börjar gråta en del står tyst och bara tittar. Känslan av att det är sista gången man rör vid någon man är van vid att röra är en sån känsla som man inte kan förbreda sig för eftersom det är olika varje gång. Ska man vara rädd för att tappa fattningen? Eller ska man tillåta sig själv att för stunden vara precis som man känner? Att se en person som man har levt större delen av sitt liv med ligga där, precis som man minns den fast det saknas något. Är det de där 21 grammen som folk pratar om?
Jag stod där och hoppades bara att hon skulle vakna och fyllas med det liv hon alltid har haft. Jag ville att hon skulle öppna sina ögon och titta på mig en sista gång. Gången innan kändes enkelriktad och oviss. Hade hon vetskap om att jag var där ? Var hon lika sjuk eller blev hon frisk de sista timmarna i livet? Man kan inte förbreda sig på sånt här. Sånt här händer bara pang boom och sen står man där utan att veta hur man kommer reagera när man går in i rummet. Ska man dölja sina känslor för att visa styrka och gråta i smyg? Ska man synliggöra att man är deprimerad för att visa vördnad mot henne? Så mycket frågor som man fylls med innan man går in i rummet men samtidigt kan man inte förbreda sig på hur man kommer vara där inne. Jag minns inte ens hur jag var. Jag minns bara att jag tror att alla förstod och att jag inte var ensam med de här frågorna. Att se nån som inte är märkbart ledsen i sånna här tillfällen är konstigt. Men man förstår samtidigt att deras sätt att se på sorg är kanske inte att visa det genom tårar. Kanske vissa är oförmögna att just ta till gråten.
Man känner hur ledsen man är själv när man står där och det är i efterhand man känner hur hemskt det måste vara för mamma och moster att på 2 år gå från att ha allt till att förlora hälften. Jag önskar att man kunde sätta sig in i hur de tänker för att lättare kunna trösta men det går inte. Sorgen kommer inte heller direkt utan den kommer när man förknippar något med söta lilla mormor som aldrig satt still. Skulle man gjort mera? Skulle man åkt dit oftare? Skulle man gjort något annorlunda? Sånna tankar tänkte jag att jag skulle få men de kom inte betyder det att jag är nöjd?
Jag önskar mest av allt att mormor och morfar är nån stans just nu och bara sitter brevid varandra och håller varandra tätt intill. Jag vet i alla fall att båda har det bättre än de hade det sista timmarna och det gör mig glad.
Mormor, Du har alltid funnits där och jag kommer aldrig att glömma allt du gjort för mig. Söta mormor, du finns kvar i oss som är kvar och det är bara glada minnen som finns kvar. Jag saknar dig jätte mycket och hoppas att du har det bra. Hälsa morfar.
Requiescat in pace
